prylsakgrejen

Jag är nästan alltid rädd. För det mesta på kvällnarna..
Ligger i sängen, skakar av rädsla och vill skrika och gråta av förtvivlan!
Jag blir mest rädd när folk pratar om livet och döden.
Jag klarar inte av sådant! Jag får panik ångest då..

Jag har varit så här sen jag var 5-6 år? Det är jätte jobbigt.
När jag var yngre så skrek jag alltid på mamma som om kniven satt i mig när jag började tänka för mycket..
Haha, så jag sov hos mamma tills jag blev 10.. ganska patetiskt..
Men jag kan inte roför det. Jag blir verkligen livrädd!
Nu har jag slutat skirka men jag blir fortfarande rädd..
Ibland så undrar jag vad som kommer hända med mig när jag ska flytta hemifrån och ska bo själv?
Kommer jag att fortsätta skrika och gråta av rädsla?

Är det här ett normalt beteende?
Jag kan komma på mig själv när jag sitter och tänker på min framtid, skolan, vänner och familjen.. Sen helt plötsligt så börjar jag tänka på när mitt liv tar sitt slut, vad blir då av med mig?
Jag blir livrädd då.
När jag var yngre så fick jag alltid panik, varje kväll..
Sedan för något år sedan så fick jag den bara någon gång i månaden. Men nu är den tillbaks igen..
Nu kommer paniken minst 2 gånger i veckan!
Hur ska jag göra för att undvika paniken? Jag mår verkligen dåligt av den..
Det kanske är därför jag har ont i magen hela tilden?

Jag hatar när min mamma frågar mig hur livet är, för jag kan aldrig rikligt svara.
Säger alltid att det är ok elr att det funkar.
Varför är jag sån här? Varför blev jag sån här?
Hjälp?